Efter franskan var det dags att bege sig till Rydskogen, vi skulle ha idrott där. Skulle springa 2,5an, och det kändes asfint, tills efter ca 2km när jag både kände och HÖRDE hur knakade i hela fotleden. Kunde inte stödja på den och den gjorde så in i helvete ont, så det var bara att göra ett graciöst svandyk ner i "diket" och börja grina. Och ett och annat svärord kanske slank ut, vem vet?

Sen gick det otroligt kvickt (host) för Bosse (idrottsläraren) att komma och hjälpa mig, och ja mina kära vänner, han kom på CYKEL. Kunde inte låta bli att börja garva, trodde han verkligen att han, den lilla spinkisen skulle skjutsa mig på en cykel genom skogen!? Nä. Som tur var lyckades vi få honom att hämta bilen och köra mig, Emelie och Fia upp till Akuten.

Jag tror att jag garvade i princip konstant sen vi kom till akuten.

Varför böla eller deppa? Någon måste ju liva upp det där dystra stället!

Sen att jag fick prio -100 när det gällde undersökning, röntgen osv var kanske inte så förvånande eftersom jag bara låg och garvade.

De trodde nog att jag var psykiskt störd och att jag inte alls hade ont :)

Efter 4,5 timme fick jag iaf veta att inget var brutet, som de först trodde, utan att det "bara" var en stukning.

Underbara mamma kom och hämtade mig, köpte donkenmat och godis till mig :)